Nytt år – hur är det med (aktie)vikten?

15-01-12 9:31 | Börs och investeringar | Investeringsbloggen

Efter 2014 års starka avkastning i aktiemarknaderna, framförallt internationella aktier, bör en investerare ta en titt på sin investeringsportfölj för att se om aktievikten stämmer överens med vad den långsiktiga placeringsstrategin säger.

Avkastningen i aktiebenet i våra globala placeringsinriktningar blev 23,7% procent i 2014. Detta är betydligt bättre än vad både korta och långa räntor gav. Investerare som inte sålt av aktier under året har därmed sett aktievikten i investeringsportföljen öka. Då vi menar att aktier som tillgångsslag är mer riskfyllt än både långa och korta räntor, har därmed också risken i portföljen ökat. Därför kan det vara förnuftigt att ta en titt i portföljen för att se om aktievikten har börjat avvika allt för mycket från vad den långsiktiga placeringsstrategin säger (justerad för en eventuell taktisk syn om en investerare följer en sådan).

Detta sker lätt, något som grafen nedan visar. I denna enkla simulering investerade vi 50 kronor på Stockholmsbörsen i 1998, och 50 kronor i svenska statsobligationer. Vår aktievikt i portföljen var då 50 procent. Om denna portfölj blev placerad i byrålådan utan uppföljning, har aktieallokeringen svängt mellan under 40 procent och över 65 procent mellan 1998 och fram tills idag.

Aktievikt i en portfölj med svenska aktier och räntor som inte återbalanseras:

Fördelen med att ombalansera sina investeringar (dvs. att med jämna mellanrum och/eller efter stora marknadsrörelser justera portföljvikterna tillbaka till den strategiska fördelningen) är tredelad:

1. Återbalansering hjälper att hålla koll på risken i portföljen genom att förhindra att tillgångsfördelningen ändrar sig allt för mycket. Det är nog lite för optimistiskt att påstå att konstant allokering betyder konstant risk (eftersom risken i både aktier och obligationer kan variera över tiden), men det ger en mer stabil riskprofil än att inte justera alls. Notera också att utan ombalansering blir allokeringen till aktier som högst innan stora fall (2000, 2007) och som lägst innan börserna vänder upp (2003, 2009). Kort sagt, ingen bra placeringsfilosofi.


Family walking2. Ombalansering, genom att sälja riskfyllda tillgångar efter en period med stark utveckling då andelen blivit stor i portföljen, och köpa riskfyllda tillgångar efter nedgångar då de börjat utgöra en för liten del av portföljen, utnyttjar vi tidsvariationen i den förväntade avkastningen. Akademisk forskning pekar på ett samband mellan värderingen av till exempel börsen vid investeringstidspunkten och efterföljande avkastning. Låg/attraktiv värdering har historiskt i genomsnitt gett högre efterföljande avkastning och vice versa.

3. Det förhindrar att känslomässiga beslut påverkar investeringarna. Det är lätt att bli meddragen när euforin är som störst och vi alla dagligen hör historier om framgångsrika investerare som vågar ta risk. ”Inte skall man sälja aktier nu, allt ser ju så bra ut, det är dags att öka risken!”. Och det är svårt att inte sälja allt när börserna faller och tidningarna skriver om krascher och depressioner. Att följa en strategisk allokering och ombalansera investeringarna till denna innebär att gå mot strömmen av det som många privata investerare gör. Däremot agerar man på samma sätt som stora, professionella förvaltare.

“Rebalanced portfolios have had both higher returns and lower risk (volatility and tail risk) than a passive, drifting portfolio. Even if one could argue from a theoretical standpoint that rebalancing involves taking on additional (contrarian) risk, this risk has not materialised in our sample period 1970-2011. There are relatively small differences in the risk/return profile between different specifications of the rebalancing regime. The decision to rebalance the portfolio has been far more important than the specifics of the regime.” Källa: Empirical Analysis of Rebalancing Strategies, NBIM Discussion Note 3 – 2012