Värdet av mångfald – hur vi bättre inkluderar neurodivergenta

Nordea Open handlar inte bara om tennis. Som titelpartner bjuder Nordea också in till panelsamtal med profiler från näringslivet och från offentlig och idéburen sektor. Tillsammans med EY släppte Prinsparets Stiftelse tidigare i år rapporten ”Värdet av att vara sig själv” med fokus på inkludering av neurodivergenta personer på arbetsmarknaden. I begreppet ingår neuropsykiatriska funktionsvariationer som exempelvis ADHD, autismspektrumtillstånd samt diagnoser som dyslexi och dyskalkyli.

Enligt undersökningen skulle en förbättrad inkludering av neurodivergenta på arbetsmarknaden generera 67 miljarder kronor i årlig vinst för samhället. Bakom summan döljer sig såväl minskade kostnader för bidrag som ökade skatteintäkter genom arbetet. I dagsläget är sysselsättningsgraden för neurodivergenta 48 procent mot 73 procent för Sveriges befolkning i stort.

Sven Bölte introducerade begreppen neurodiversitet och neurodivergens, och beskrev vilka utmaningar som neurodivergenta barn och vuxna kan möta, i skolan och på arbetsplatsen. Kim Waller fortsatte: ”Alla är vi lika olika, och det finns styrka i våra olikheter. Ökad inkludering och mångfald i skola och arbetsliv är en framtidsinvestering för en föränderlig värld och för de utmaningar vi som samhälle står inför. Det finns jättemycket att göra inom området. Det finns brister både på systemnivå och individnivå”.

Åsa Nilsson Billme, mångfaldschef hos Nordea, menade att ett mänskligt synsätt är en nödvändighet om fler grupper ska kunna inkluderas: ”Det finns massor av forskning som visar att företag med stor mångfald är mer framgångsrika, de lockar mer talanger och får en större palett av kunskaper. Vi behöver komma förbi ”hur mycket tjänar vi på det?” och våga lyfta fram andra värden, som ”vilka vill vi vara?” sa hon och lade till: ”Oavsett utanförskap är det inte så trevligt att ha en prislapp på sig. Därför är det oerhört viktigt att bredda diskussionen. Där har Nordea ett stort ansvar”.

En central upptäckt i rapporten är ”arbetslivsparadoxen” som innebär att neurodivergenta sällan vill berätta om sina diagnoser. Det gör i sin tur att arbetsgivaren inte vet att det kan finnas behov av stöd.

”Som individ finns ofta en rädsla för att det kommer ge negativa konsekvenser på jobbet. Här behöver arbetsgivarna skapa en öppen och nyfiken miljö som ger möjligheten till att våga vilja vara transparant med sin diagnos. Det görs genom att öka kunskapen och medvetenheten kring frågan”, underströk Kim Waller.

Åsa Nilsson Billme pekade på hur dessa frågor börjar komma upp på dagordningen: ”Jämfört med för tio år sedan är medvetenheten långt mycket högre. Samhället kräver att företagen engagerar sig på ett helt annat sätt idag. Allt mångfalds- och inkluderingsarbete handlar om att omfamna det faktum att ett företag har alla möjliga arbetstagare och kunder. Jag tror dessutom det är mycket roligare att jobba i sådana miljöer”.

Sven Bölte jämförde avslutningsvis arbetet för en bättre inkludering av neurodivergenta med utveckling som redan skett inom andra områden kopplade till mångfald och inkludering. ”Det tar tid att förändra men med uthållighet och långsiktigt arbete kommer vi att bli bättre på att inkludera också neurodivergenta i samhället”.