Nordeas chefekonom: Kraftmätning

Det finns skillnader mellan länder där Kina ser bättre ut efter att ha öppnat upp ekonomin under slutet av förra året. Det är emellertid i första hand tjänstesektorn som växer, vilken ger mindre ringar på vattnet till global efterfrågan. Världshandeln har fallit påtagligt sedan toppen i augusti förra året. Allt annat lika gör det att även svensk industri går kärvare tider till mötes.

I USA fortsätter arbetsmarknaden att ge styrkebesked, men det tycks ändå som att även den amerikanska ekonomin ger vika för åtstramningarna. Den amerikanska centralbanken har höjt räntan kraftigt under kort tid och sannolikt blir det ytterligare en höjning till 5,5 procent.

Det samtidigt som turbulensen i banksektorn dämpar riskviljan och driver upp priset på pengar. Det finns sannolikt inte någon bank som inte har sett över riskerna i den egna kundstocken sedan turbulensen bröt ut. Det talar för att bankerna själva blir mer restriktiva och att deras agerande bidrar till åtstramningen, något som fått Fed att gå lugnare fram. 

Den oro som har satts igång bör tas på allvar. Sannolikt hamnar fler banker, företag och hushåll under press när kostnaden för att vara skuldsatt har ökat historiskt snabbt. De finansiella marknaderna bygger på förtroende och stora kast under kort tid gör läget mer svårbedömt för centralbankerna. I euroområdet har den tyska ekonomin utvecklats förvånansvärt svagt. Det samtidigt som både lägre energipriser och att Kina öppnat upp borde ha gynnat ekonomin. Den höga inflationen är om något ett ännu större bekymmer i euroområdet än i USA. Möjligen har inflationen toppat även i euroområdet, men det är mycket som talar för att den europeiska centralbanken, ECB, höjer räntan ytterligare två gånger till 3,75 procent.

Det innebär att dollarns glansdagar troligen är förbi och att euron och flera andra valutor stärks mot dollarn. Flera räntehöjningar från ECB skapar även tryck på Riksbanken. Kronan är under press och tycks bara bli svagare och svagare oavsett vad Riksbanken önskar.

Det är en svår balansgång som Riksbanken står inför. Att försvara kronan genom att fortsätta höja räntan och att på så vis trycka tillbaka inflationen är ett rimligt vägval så länge som ekonomin inte viker mer påtagligt. Mycket talar för att vi nu är nära den gränsen då konjunkturomsvängningen går snabbt.

Svensk ekonomi är tudelad, men nu syns tendenser till en inbromsning även inom industrin. De mycket starka företagsrapporter som vi har sett nyligen bygger på historia och förutsättningarna framåt är inte lika ljusa. Orderböckerna krymper och så gör även investeringarna. Flera företag ser nu över sin struktur, sin kostym och sina kostnader, vilket är både rimligt och önskvärt när riskerna ökar. Dessvärre talar det för fler varsel framöver. 

Tuffast förutsättningar har de företag som är beroende av hushållens efterfrågan, då de sistnämnda blir alltmer pressade av såväl hög inflation som stigande räntor. Att inflationen toppat betyder inte att priserna faller, utan att priserna ökar långsammare.

Den räntehöjning om 0,5 procentenheter som Riksbanken genomförde i april riskerar nu att dämpa utvecklingen mer markant. Försäljningen i detaljhandeln har redan fallit tillbaka till 2018 års nivå. Det samtidigt som många företag inom sektorn pressas av höga kostnader, höjda hyror och vikande efterfrågan. Konkurrensen mellan företag är stor och kampanjer blir ett sätt att locka kunderna. Risken är påtaglig att vi får se betydligt fler konkurser och varsel i denna sektor framöver. 

Det är inte bara detaljhandeln som är under press. Det är än värre för bostadsutvecklare. Marknaden har fryst till is och det kommer inte in några nya propåer. Det talar för att arbetslösheten ökar med risk för att yrkeskompetens slås ut om det inte sker någon vändning i närtid. Företag som bygger infrastruktur har bättre förutsättningar och de byggbolag som arbetar med den gröna omställningen är fortsatt mycket nöjda med efterfrågan.

Den offentliga sektorn brukar agera krockkudde när efterfrågan viker. Den här gången är även denna sektor pressad av högre räntor och stigande kostnader samt av svagare utveckling av skatteintäkterna när sysselsättningen minskar. Det är mycket som talar för att sektorn får ytterligare stöd i kommande budgetar, men trots det lär bidraget från sektorn vara blygsamt.

Efter många år av extremt expansiv politik med historiskt låga räntor är det nu dags att rätta mun efter matsäck. Det lär ta tid och vi räknar med tre års stagnation av svensk ekonomi. Det går heller inte att utesluta att centralbankerna, och inte minst Riksbanken, har tagit i för mycket. Många företag vittnar nu om ett snabbt omslag till sämre tider. Framför allt ifrågasätts prishöjningar alltmer, vilket talar för dämpade prisplaner och fallande inflation. Utifrån det perspektivet borde Riksbanken redan ha höjt klart.

Läs mer från den senaste Nordea Economic Outlook.